Välkommen till Hundtorget - Valpannonser, hundvänner, kennlar och annat hundkul - Labrador Retriever Land: Storbritannien Labrador retriever är trots sitt namn en brittisk skapelse, visserligen på grundval av bl.a. Kanadensiska hundar som kommer över till Englandmed fiskebåtarna. Uppfödningen började som för golden retriever med att en uppfödare i syfte att få fram en bra fågelhund för egen användning födde upp några kullar och lyckades så bra att hans hundar blev eftersökta och spridda över hela England. 1903 godkändes rasen av engelska kennelklubben och har sedan dess bara blivit alltmer populär, ursprungligen som ren fågelhund, numera i allt större utsträckning också som sällskapshund. Exteriört skall en labrador retriever framförallt ge intryck av kraft och styrka. Färgen är vanligtvis svart eller gul, men chokladbruna exemplar förekommer också och får då ha ljusare bruna ögon och brun nässpegel. Mankhöjden är 56-57 cm för hanhund, 54 – 56 cm för tik Gontjaja estonskaja Land: Sovjetunionen Den tredje stövarvarianten är mycket mindre allmänt känd även i sitt hemland. På en utställning där ett par hundra gontjaja ruskaja och över etthundra gontjaja ruskaja pegaja deltar finns kanske bara en eller ett para av estonskaja-varianten. Exteriört är den i allt väsentligt lik sina släktingar, dock förefaller den vara mer långsträckt och har kortare ben till lika lång rygg. Färgen är liknande pegaja-varianternas brokiga Basset Land: Storbritannien Med sitt blodhundshuvud på en lång och tung kropp, med sina korta krokiga ben, sin långa svans och de schvungfulla rörelserna tillhör basset de raser man tittar två gånger på. Direkt vacker är den kanske inte, med det originella exteriörerna i förening med det milda, lätt sorgmodiga temperamentet har ändå gjort den till en i England mycket uppskattad sällskapshund. Ursprungligen användes basset som jakthund i Frankrike, men även om rasen sedan den kommit i engelsmännens förfarna händer korsats med blodhund och mest får vara sällskapshund, används den fortfarande rätt ofta som en långsam men säker drev- och spårhund. Det mest utmärkande för en basset är dess sorgmodiga uttryck, rikligt tilltagna skinn och avlånga format. Pälsen är kort och slät. Alla färger är tillåtna, men bottenfärgen är oftast vit. Mankhöjden ca 30 cm och vikten omkring 20 kg. Afghan Land: Afghanistan Afghanhundens originella behåring, dess särpräglade mjuka rörelser och inte minst det arroganta uppträdandet lämnar knappast någon betraktare oberörd: den är en synnerligen exotisk företeelse i vår västerländska vardag. Ursprungligen kom den från slätterna söder om Afghanistan men utvecklades under de kargare livsbetingelserna i asiatiska bergstrakter en värmande päls och ett obändigare humör – det finns exempel på att afghanhunden använts tom. vid storviltsjakt i sina hemtrakter. I Västerlandet fick rasen inte fast fot förrän på 1920-talet, men väckte då genast enormt uppseende genom sin originella exteriör och expanderade snabbt i många länder. Afghanhunden ska ge intryck av att äga på en gång ädelhet och kraft och uppträda överlägset ogenerat. Huvudet är långt och finmejslat, blicken fjärrskådande och svansen försedd med en ringling. Pälsen är lång och silkeslen på ben, bål och öron, kort på rygg och nosparti. Alla färger är tillåtna och mankhöjden bör vara ca 68 – 75 cm för hanhund, 5 – 6 cm mindre för tik. Aidi Land: Marocko Den sällsynta och utanför sitt hemland nästan helt okända aidin lär vara en utomordentlig vakt- och skyddshund. Ursprunget är okänt, men man törs nog gissa att rasen härstammar från europeiska bergshundar som kommit över Gibraltar sund och spritts upp i Atlasbergen. I ökenlandskap lär den vara mindre vanlig. Aidin är en kraftfull, vaken och rörlig hund med genomträngande blick. Öronen bärs till hälften upprättstående då hunden är uppmärksam, ögonen bör vara mörka men skiftar liksom nässpegeln från brunt till svart allt efter pälsfärgen. Pälsen är halvlång (ca 6 cm) med yvigare ”byxor” och behåring på svansen både öron och svans kuperas i en del trakter i rasens hemland, men detta anses ofta vara mindre önskvärt. Färgen kan skifta: såväl vitt , vitt och svart, gult, peppar och salt som trefärgat är tillåtet. På brokiga hundar anses vit krage särskilt eftersträvansvärd. Mankhöjden ligger mellan 52 cm och 62 cm. Ainou Land: Japan Ainou är en av de mindre japanska spetsraserna, om inte allra minst: tex. Shiba är ett par centimeter lägre och saknar dessutom ainous tjocka päls. Rasens namn kommer av den folkgrupp som ursprungligen födde upp sin egen spetsvariant på ön Hokkaido – på många håll är rasen för övrigt känd under öns namn. Ainou användes både som jakt – och vakthund men har förblivit relativt sällsynt utanför Japan. Den anses vara mycket mottaglig för dressyr, vänlig och mycket tillgiven. Rasen skall ge ett kraftfullt, stadigt men ändå mycket livligt intryck. Framkroppen är kraftigt utvecklad så att tyngdpunkten ser ut att ligga långt fram på hunden. Huvudet är kraftigt med typiskt upprättstående spetsöron och mongoliskt sneda ögonöppningar. Svansen är greov och bärs svärdformigt över ryggen eller lätt ringlad. Färgen kan vara röd, vit, svart, svart och brun, peppar och salt i grå, röd eller svart nyans. Mankhöjden är 41 – 50 cm, något mindre för tik. Alaskan malamute Land: Alaska Alaskan malamute är en polar spetshund, relativt ovanlig utanför USA. Ursprungligen användes den som draghund hos infödda stammar i Alaska. Så väl lämpad var den för sin uppgift att den slog ut alla de andra draghundstyper som i början av 1900-talet användes för detta ändamål och blev föremål för den vite mannens intresse och förbättringsmani. Detta resulterade i inblandning av en del främmande raser, varför renrasiga alaskan malamute snart var mycket sällsynta. En alaskan malamute ska vara stor och kraftig, full av energi, med högburet huvud och kraftfulla rörelser. Ögonöppningarna är något snedställda ögonen vargliknande, men ska ändå ha ett milt och intelligent uttryck. Pälsen är tjock, tät och sträv, särskilt riklig runt halsen och på svansen, där den bildar en plym. Färgen är oftast grå eller svart med vita tecken. Hanhunden skall vara 64 – 70 cm över manken, tiken 58 – 64 cm. Bayersk viltspårshund Land: Tyskland Den bayerska viltspårhunden uppstod för mindre än hundra år sedan, då tyskarna för hjortjakterna i Bayerns bergiga terräng behövde en lätt och vig spårhund. Viltspårhundens uppgift bestod huvudsakligen i att med sin känsliga näsa spåra upp villebrådet, varefter de skalldrivande hundarna upptog jakten. Den bayerska viltspårhunden härstammar från den hannoveranska spårhundrasen, uppblandad med en lågbenta jakthundstyper som gett oss bla. drever och tax. Exteriört påminner de två tyska spårhundarna mycket om varandra. Med den nyare mer sällsynta bayerska viltspårhunden är betydligt lättare och rörligare och dessutom åtskillig mindre än sin hannoveranska släkting. Mankhöjden får för hanhund inte uppgå till mer än 50 cm, medan tiken bör vara 5 cm mindre. Beagle Land: Storbritannien Den har i sin härstamning mycket gemensamt med foxhound, men används huvudsakligen vid harjakterna, då den jagade i stora släpp med jägarna till fots. Numera är nog beagle mest uppskattad som sällskapshund, både i hemlandet England, i USA och alltmer också på många andra håll i världen. I de nordiska länderna hålls dock en hel del som jakthundar. En beagle skall vara samlad och kraftig, stabilt byggd men ändå mycket rörlig. Huvudet är kraftigt men ändå ädelt och har välvd skalle, markerad pannavsats, kraftig nos och stora, mjuka öron. Hals och kropp är utpräglat muskulösa, benen raka och grova, tassarna runda och svansen buren rakt upp utan att krökas över ryggen. Förutom den släthåriga beagle, som ska ha kort, glatt och blankt hår, finns en mera sällsynt strävhårig variant. Färgen kan skifta, men åtminstone något vitt bör ingå. Mankhöjden är 33 -41 cm. . Stor pudel Land: Frankrike I dagens raffinerade utställningspudel är det i sanning inte lätt att upptäcka jakthunden, men den som tror att pudeln alltid varit en ren salongsfavorit tar grundligt miste. Långt in på 1900-talet användes pudeln, speciellt i Frankrike, både som vattenapportör och som svampletare, ”tryffelhund”. Än idag kan man få se en pudel kasta sig i vattnet och apportera. Inte ens den av många så förkättrade lejonklippningen är egentligen något utslag av moderna uppfödares fantasi. När pudeln skulle apportera i vattnet ville man gärna ta bort en del av den hindrande pälsen, men lämnade speciellt runt leder och bröstkorg pälsen kvar som skydd mot gikt och förkylning. Den runda pälsbollen på svansen tjänade syfte att göra hunden lättare synlig från stranden! Ursprungligen härstamma pudeln från samma jakthund som senare givit upphov till såväl stövare som spaniel, något som man faktiskt kan ana ännu idag, speciellt hos en del stora pudlar av gammaldags typ. Att den irländska vattenspanieln och pudeln är släkt krävs knappast något tränat hundöga för att se. En typisk pudel ska ge uttrycket av att vara arrogant, livlig och intelligent, ha ädel resning och värdigt uppträdande. Huvudet bärs högt, har tämligen smal skalle och lång, tvärt avhuggen nos. Ögonöppningarna är mandelformade, en aning sneda och ögonen mörkbruna. Kroppen ska vara stadig och inte för lång, <font color=red>(svansen kuperad, gäller ej nu förtiden!) </font> Pälsen är ullig utan att vara mjuk, riklig över hela kroppen, men åtminstonde på vissa vuxna utställningspudlar klippt i tex. Lejonklippning. Svart, vitt, brunt och silver är tillåtna färger i alla länder – men England och USA liksom de nordiska länderna godkänner alla andra rena jämna färger. Även storleksbestämmelserna skiftar mellan olika länder. I norden: 45 – 55 cm för stor pudel, 35 – 45 cm för mellan pudel, och under 35 cm för den mindre pudeln. Samma rasstandard gäller för samtliga varianter. Chihuahua, långhårig Land: Mexico Långhårig chihuahua var från början mycket mer sällsynt än den korthåriga, men är numera väl så populär och av minst lika hög klass. På utställningar har man numera olika klasser för de båda varianterna, men korsning mellan dem är tillåten. Den långhåriga chihuahuan kan av den ointierade lätt förväxlas med papillon, men är i själva verket identisk med korthåriga chihuahuan i allt utom hårlaget, som är långt och mjukt, rakt eller slätt vågigt och speciellt rikligt på öron, hals och svans. Samma skiftande pälsfärger som hos den korthåriga chihuahuan skiljer den långhåriga varianten från papillon. Däremot är långhårig chihuahua ibland något större än sin korthåriga släkting och får väga ända upp till 4 kg. Chow-chow Land: Kina Chow-chow kan uppvisa en lång och intressant historia. Ursprungligen kommer den från Kina, där den fram till årtusendet närmast f.Kr. användes som tempelhund. Dess uppgift var att skrämma bort onda andar, och det var av den anledningen man ville ha chow-chow med ett så hotande och dystert ansiktsuttryck som möjligt. Till Europa kom rasen redan på 1700-talet, där den alltsedan dess varit mycket populär som sällskapshund. En chow-chow skall enligt standarden påminna om ett lejon med värdigt uppträdande och bister uppsyn. Den ska vara livlig och rörlig men ha tämligen styltiga rörelser. Huvudet är stort och brett med små, svagt rundande ståndöron. Kroppen är kort och stark, benen grova och raka. Svansen är högt ansatt och bärs rundad i en båge liggande på ryggen. En släthårig variant av chow-chow finns men är mycket sällsynt. Vanligen har rasen tjock, rak päls som är särskilt riklig runt halsen (lejonman). Färgen är svart, röd, gulröd, gräddfärgad, blå eller vit, aldrig flerfärgad. Mankhöjden bör uppgå till minst 46 cm. Bordeaux-dog Land: Frankrike Användnings område Sällskap/vakt DdB har i många århundrade, används som stridshundar i hets mot tjurar, björnar och i kamp. Den har också används till att vakta vapen, soldater, gårdar och kött åt slaktarna. Samt används i jakt på stort villebråd, något den gjorde med stort mod och smidighet. För att få fram underbettet, blandade man in Engelsk Bulldog i rasen och på så sätt att de kunde få ett fastare grepp om sina jaktbyten, därmed blev rasen prognat (framskjutande underkäke). Beskrivning av nuläget Som vi tidigare har beskrivit har rasens användnings område varit många, men sedan 90-talets början, har rasen i hemlandet och i resten av världen endast avlats fram som sällskap och familjehundar. Trots sin korta nos, har DdB visat sig ha ett utomordentligt spår och sök sinne, och har ett stort jaktintresse, den vittrar först högt för att sedan sätta nosen i marken och följa spåret. P.g.a. av sin korta nos, lämpar sig rasen ej för jakt i dag. Mentala och fysiska egenskaper DdB är en mentalt stabil, kärleksfull och medgörlig ras. Den har massor av charm och en utpräglad personlighet som är svår att hitta i andra raser. Den vaktar sitt hem och sin familj, men utan obefogad aggressivitet Den har en koloss storlek med ett massivt huvud som bara det medför respekt. DdB markerar med skall och sitt allmänna uppförande om det kommer någon. Man måste ha klart för sig att sinnelaget är ganska så egensinnigt. Den har en klart egen vilja för vad som är nödvändigt, när detta eventuellt bör utföras, hur och i vilken takt, dock detta är mer präglad hos hanhundar. Den är känslig, och har en sen mognad så väl fysiskt som mentalt. Den är en fantastisk familjehund som fungerar socialt utmärkt inom sin familj, utanför, samt med andra djur. DdB kan i visa situationer vara lite reserverad mot främlingar. DdB är en atletisk koloss PÄLS: Pälsstrukturen skall vara fin, kort och mjuk vid beröring. Färg: Enfärgat i alla nyanser av rödgult-fran mahogny till isabella (gulvit). Bra pigmentering bör eftersträvas. Smärre vita fläckar är tillatna pa bröst och tassar. Mask: Variant 1: SVART MASK. Masken är ofta föga utbredd och far inte gå upp över skallpartiet. Den får förekomma tillsammans med lätta mörka skuggningar pa skallen, öronen, halsen och ryggen. Nostryffeln skall da vara svart Variant 2: RÖD MASK. Nostryffeln är då kastanjebrun och såäven ögonkanterna. Variant 3: UTAN MASK. Pälsfärgen är rödgul. Huden förefaller röd. Nostryffeln är här rödaktig eller rosa. STORLEK/VIKT: Mankhöjden skall nästan motsvara omkretsen på huvudet. Mankhöjd: Hanhund: 60-68cm Tik: 58-66cm En avvikelse pa –1 eller +2 tolereras. Vikt: Hanhund: Minst 50kg Tik: Minst 45 kg För mer info. www.doguedebordeaux.se Black and tan coonhound Land: Nordamerika American black and tan kallas också denna coonhound, den enda av de sex coonhound-varianterna som är officiellt erkänd som ras av den amerikanska kennelklubben. Den är ännu ovanlig på utställningar, men används flitigt vid jakt efter tvättbjörn (racoon) och opossum. Härstamningsmässigt skiljer den sig från övriga coonhound genom sin nära släktskap med engelsk blodhund; den är docj långt mindre extrem och visar också tydliga spår av American foxhound. Exteriört ska en black and tan coonhound framförallt verka rörlig och bruksduglig. Den påminner mycket om den engelska blodhunden men är lättare byggd alltigenom och saknar rynkor i pannan. Öronen skall vara lågt ansatta och långt nedhängande. Färgen är alltid svart med tanfärgade tecken. Mankhöjden brukar vara omkring 65 cm med får gärna bli större så länge hunden är sund och proportionerligt byggd. Groendendael Land: Belgien En schäfer? Ingalunda – Även om det för en icke sakkunnig betraktare ser ungefär likadan ut. En groenendael påminner onekligen om en svart schäfer men det finns många yttre detaljer som skiljer raserna åt. Det mer lätthanterliga temperamentet borde f.ö. räcka till för att göra denna belgiska fårhund lika populär som den vanliga schäfern åtminstone som ren sällskapshund. Groenendael är en av de fyra olika fårhundar som sedan urminnes tid har vallat hjordarna i Belgien inte förrän vid sekelskiftet skedde den uppdelning som gjorde dem till raser i modern mening. Den belgiska polisen har sedan länge haft groenendael i sin tjänst, men utomlands är den huvudsakligen sällskapshund. Exteriört skiljer den sig från schäfern främst genom sin lättare och mera högresta kroppsbyggnad. Uttrycket skall vara vaket och påpassligt, nosen spetsig, ögonen kan skifta i från guld till brunt. Pälsen är riklig på hals och svans. Som en egenhet kan nämnas rasens speciella benägenhet att hellre springa i cirkel än rät linje. Färgen är svart, mankhöjden 60 – 66 cm för hanhund, 56 – 62 för tik. Hovawart Land: Tyskland Hovawart är en sydtysk brukshundras, som är lika ofta använd som sällskapshund som skyddshund i sitt hemland, framavlad i början av 1900-talet. Den första delen av namnet kommer av det tyska namnet Hof, gård, den andra av wart, väktare, dvs gårdvar. Rasen är tämligen stor och mycket rörlig. Huvudet är stort och avrundat, öronen hängande, benen raka och den långa svansen försedd med fana. Pälsen ska vara vågig och försedd med mjukare underull. Färgen kan vara gul, svart med bruna tecken eller eventuellt ljust tigrerad. Mankhöjd 60 – 70 cm för hanhund, 53 – 65 cm för tik. Irländsk varghund Land: Irland Varghunden är egentligen en urgammal jakthundsras, av kelterna på Irland länge använd vid storviltsjakt och flitigt omnämd även forngermansk litteratur för sitt stora mod och sina utmärkta jaktegenskaper. När storviltet så småningom alltmer försvann från ön blev varghunden utan arbete och efter hand allt sällsyntare. Ett skickligt rekonstrueringsarbete räddade i sista minuten rasen åt eftervärlden. Den irländska varghunden är världens största hundras – en fullvuxen hanhund ska helst mäta närmare en meter över manken. Lägg därtill en imponerande tyngd och benstomme samt en gråstripig päls, och det förefaller som om varghunden vore en idealisk och respektingivande vakthund. Det hotande intrycket motverkas emellertid effektivt av ett par milda, mörkbruna ögon och en nästan barnslig vänlighet och tillgivenhet. Som sällskapshund är varghunden uppskattad just för sitt lugna och lätthanterliga temperament, som gör att den faktiskt inte kräver så mycket utrymme som man kunde tro. Varghunden ska vara muskulös och kraftig, men måste samtidigt verka elegant. Pälsen ska vara sträv och speciellt på huvudet riklig. Färgen är oftast grå i någon nyans, men kan också vara svart, vit, gulbrun, röd eller tigrerad. Minihöjd för hanhund är 79 cm, för tik 71 cm. Svensk Lapphund Land: Sverige Sedan urminnes tider har lapphunden varit samernas medhjälpare vid renvallningen. Från början gick det kanske till så att den jagade vildrenar, men allteftersom samerna skaffade tamrenar omskolades lapphunden till en oöverträffad vallhund. När samerna slog sig på andra näringar än renskötsel blev läget kritiskt för lapphunden. Men den räddades av det plötsligt påkomna intresset söderifrån och är nu på väg att bli en verklig populär sällskapshund. Samerna kvarvarande lapphundar är ofta uppblandade med främmande raser. De exemplar som redan tidigt ”exporterade” till uppfödare söderut har dock i allmänhet hållits helt fria från inblandning. Till kroppsformen är lapphunden tämligen lågställd och något under medelstorlek, men fö i alla avseenden en typisk spets. Pälsen ska vara yvig och ge ett nästan stripigt intryck Som den mest önskvärda färgen anses björnbrun, men den vanligaste färgen är svart. Också brunt och vitt tolereras. Mankhöjden för hanhund är 45 – 50 cm, för tik 40 – 45 cm. Leonberger Land: Tyskland Leonberger är en tysk ras som kommit fram under det senaste århundradet genom korsningar mellan s:t bernardshund, svart-och-vit- fläckig newfoundlandshund, s.k. landseer, och pyrenéerhund, således en högst internationell komposition. Den är ännu mycket ovanlig i de flesta länder. Huvudet är brett med välvd skalle och markerad pannavsats. Öronen är ansatta högt uppe på huvudetmen ganska stora, mjuka och nedåthängande. Pälsen är tjock, ganska långoch består av hår som står ut något från kroppen. Färgen är gulbrun, gulgrå eller rödgul, oftast ed mörkare tecken runt nos och ögon. Mankhöjden är för hanhund minst 76 cm, för tik minst 70 cm. Lhasa apso Land: Tibet Den i en del länder ännu ganska sällsynta lhasa apso är en tibetansk dvärghund som förvirrat sig långt bort från sitt ursprungliga hemland. Den förväxlas ganska lätt med den i allmänhet – åtminstone i Europa – vanligare shih tzu. De två rasernas ursprung är i huvudsak gemensamt, men lhasa apso anses i högre grad ha bevarats fri från inblandning av de kinesiska dvärghundar som då och då sändes som gåvor till högt uppsatta tibetaner. Rasens namn kommer av det tibetanska ordet för get – detta med anledning av den likhet de långhåriga tibetanska getterna som lhasa apso anses uppvisa. Till utseendet skiljer sig lhasa apso från shih tzu främst genom att den är något större och tyngre samt har ett något längre nosparti. Vanligaste färg är dessutom den hos shih tzu rätt sällsynta ljusbruna nyansen. Mankhöjden är 22,5 – 25 cm för hanhund, något mindre för tik, vikten 4 – 7 kg. Samojed Land: Arktis Samojeden kom betydligt tidigare än övriga polarspetsar i kontakt med västerlandets civilisation. Redan i början av 1900-talet var samojeden mycket populär i England och blev föremål för ett intensivt förädlingsarbete. På utställningar är en typisk samojed ett verkligt imponerande djur som i bästa fall lyckas kombinera visionen av oändliga snövidder med en salongsmässig elegans och värdighet. Den skall utstråla lugn, styrka och självsäkerhet. Huvudet är kraftigt med djupt liggande mörkbruna ögon och en aning snedställda ögonöppningar, öronen är upprättstående och har rundade spetsar. Svansen är lösare ringlad än de flesta spetsars, men när hunden är uppmärksam skall den ringlas över ryggen. Pälsen är mycket riklig, speciellt runt halsen, på svansen och mellan tårna. Färgen är oftast vit men får också vara gräddfärgad eller ljusbrun och vit. Mankhöjden är ca 53 cm. Saluki Land: Arabiska halvön Salukin är den äldsta av alla vinthundar och unik inom hundvärlden såtillvida att den hållits fri från främmande rasers inblandning genom flera årtionden. Av avbildningar från ca 6000 år f. kr. framgår att salukin redan då uppvisade många av de drag som nu premieras på utställning. Salukin har sedan urminnes tid varit en livsnödvändig följeslagare för ökenbeduinerna och är utomordentligt väl lämpad som jakthund i torra, heta öknar. Muhammedanerna betraktar hundar som ”orena” men gör ett undantag för salukin, som värderas högt och t.o.m. får dela sitt husbondfolks tält. I Västerlandet är salukin numera nästan enbart sällskapshund. Kroppen skall vara smal och spänstig, huvudet finmejslat och högburet, pälsen slät och blank med silkesmjuk, lång behåring på bl.a. öronen och den långa, lågt burna svansen. Färg och storlek varierar starkt, hanhunden 58 – 71 cm, men tiken bör alltid vara mindre. Det finns även en släthårig variant av saluki, helt utan behäng på öron och svans men i övrigt lik den andra. Keeshond Land: Holland Under flera hundra år användes keeshond som gårdshund hos den holländska bonde- och fiskarbefolkningen och som skeppshund på de holländska kanalerna. Den kom egentligen inte i blickpunkten förrän en engelsk uppfödare på 1930-talet började intressera sig för rasen. Holländarna själva vaknade till insikt om rasens förtjänst samtidigt som keeshunden blev mycket populär i England. Rasnamnet härstammar troligen från Jan Kees, förr en mycket vanlig benämning på holländare. En keeshond skall vara kort och kraftig, med särpräglat, vaksamt uttryck och tjock yvig päls. Huvudet får karaktär genom de mandelformade mörka ögonen som omges av schatteringar i ljust och mörkt. Öronen är små och upprättstående , kroppen djup och stadig, svansen ringlad eller t.o.m. dubbelringlande framöver ryggen. Pälsen är tjock, rak och står rakt ut från kroppen, riklig och lång alldeles speciellt runt halsen, som skall vara försedd med en ordentlig krage, och på benens baksidor. Färgen är helt och hållet grå med svarta hårtoppar. Mankhöjden är ca 45 cm hanhund och ca 43 cm för tik. Australisk kelpie Land: Australien Den australiska fårhunden, kelpien eller "barb" som den ibland kallas, lär ha framkommit så sent som omkring 1870 men har ändå hunnit göra sig oersättlig som fårvallare och dessutom blivit anfader till den något mindre men mentalt skarpare australiska boskapshunden. Kelpien anses ha exceptionellt goda utförsgåvor både när det gäller lukt, syn och hörselsinne - och är naturligtvis till stor hjälp i de trakter där de stora fårhjordarna hålls. Kelpien är en stram, hård och muskulös hund med tydligt rävlikt huvud och uttryck. Pannavsatsen är tydlig, ögonöppningen mandelformad, ögonen ljusa eller mörka alltefter pälsens färg. Öronen är ansatta med brett mellanrum och bärs rakt uppåt-utåt. Halsen är tydligt välvd. Kroppen är lätt och så pass lång att hunden får en något rektangulär prägel. Benstommen är relativt lätt, fötterna tätt knutna med tjocka trampdynor och kraftiga klor. Svansen som är försedd med borstig fana bärs hängande svagt böjd då hunden är stilla, uppåt i rörelse. Pälsen är kort, rak, tät och känns hård vid beröring. En kelpie kan vara svart, black and tan, röd, röd och tan, beige, chokladfärgad eller rökblå. Hanhunden är ca 48 cm hög, tiken ett par cm lägre. Karelsk björnhund Land: Finland Den karelska björnhunden tillhör egentligen den ryska spetshundsgrupp som kallas laikor och fanns ursprungligen inte väster om gränsen till Finland. Renodlingen skedde emellertid huvudsakligen i Finland på 1930-talet, och rasen är nu spridd över hela norra Skandinavien. Något sammanhanghänger väl detta med att björnen, rasens egentliga villebråd, visserligen blivit alltmera sällsynt men att den karelska björnhunden också visat sig vara en utmärkt älghund. Rasen används numera mer för att jaga älg och hjort än björn. Stålhård kondition, inbundet med djärvt temperament är de utmärkande dragen för den karelska björnhunden, som dock enligt standarden ”icke får visa farlig argsinthet mot människor”!. Huvudet har typisk spetskaraktär med upprättstående öron och mörkbruna, livliga ögon. Svansen bör bäras ringlad, helst ej vara stubbad eller halvlång. Pälsen är rak och styv och står ut något från kroppen. Färgen är svart med brun skiftning, gärna med vita tecken på huvud, hals, ben och svanstipp. Mankhöjden är 54 – 60 cm för hanhund, 48

HUNDTORGET

ANNONSTORG

HUNDGALLERI

Här finner Du övriga publicerade hundraser.

» Afghan
» Aidi
» Ainou
» Alaskan malamute
» Australisk kelpie
» Basset
» Bayersk viltspårshund
» Beagle
» Black and tan coonhound
» Bordeaux-dog
» Chihuahua, långhårig
» Chow-chow
» Gontjaja estonskaja

» Groendendael
» Hovawart
» Irländsk varghund
» Karelsk björnhund
» Keeshond
» Labrador Retriever
» Leonberger
» Lhasa apso
» Saluki
» Samojed
» Stor pudel
» Svensk Lapphund